Jag är född inte långt från Kinnekulles fot.
Vi kunde inte se berget från vår gård,
men jag visste att bortom skogen över sjön fanns Kinnekulle,
berget som jag som liten alltid fascinerades av och drömde om.
När jag blev äldre fick jag följa med föräldrarna till Kinnekulle på de årliga bärsöndagarna.
Vi åkte tåg, steg av vid Råbäcks station och promenerade uppför backarna till söttbärsträden.
Där plockade man korgarna fulla med härliga, söta, klarröda och mörkröda saftiga bär.
Skolresorna gick också till Kinnekulle.
Vi besåg Mörkeklevsgrottan,lekte på Munkängarna och såg utsikten på Utsiktstornet.
Och vi beskådade med förundran hur kungligheter hade ristat sina namn på stenarna uppe på högkullen.
Allt medan lärarna förmanade oss att inte klottra någonstans.
Idag bor jag med utsikt över berget från mitt vardagsrum.
Vi åker ofta bilturer på berget och hur ofta det än blir så finner vi nya vägar och blickfång,
ty detta magiska berg är en levande varelse i ständig förändring

Helena Frykstrand